Ett stort hinder med att fota stjärnhimlen är begränsningen av ljus som kameran hinner ta emot innan stjärnorna börjar bli streck på himlen. Normalt med mitt 14mm-objektiv går gränsen någonstans mellan 20-30 sekunder beroende på åt vilket håll jag riktar kameran och det ger mig en helt ok bild på natthimlen. Skulle jag däremot vilja ha något med lite mer brännvidd, säg 200mm, så blir det bara kring 2 sekunders slutartid innan stjärnorna slutar att vara runda och börjar röra sig. Man kan öka ISO´t på kameran och därigenom göra den mer ljuskänslig men det gör även bilden mer kornig (kolla hur en mobilbild ser ut när man fotar på natten) och då tappar man så mycket detaljer att den går inte att använda. Alternativet som då återstår är att öka slutartiden och enda vägen runt det är en anordning som ser till att följa stjärnornas rörelse genom att motverka jordens rotation (typ).
Eftersom jag vill få så bra bilder som möjligt oavsett vad jag fotograferar så lämnade det mig bara en lösning och det blev att införskaffa en så kallad ”star tracker”. Enkelt förklarat sätter man en motordriven konsol ovanpå kamerastativet och sedan högst upp din kamera med objektiv som sedan rör sig i samma hastighet som jorden roterar. Den komplicerade förklaringen tänker jag inte dra här för då somnar nog ni som lyckats hitta in hit men det handlar om att ställa in den mot Polaris jäääääkligt noga och sedan massa andra saker. Är man intresserad av mer ingående detaljer går det bra att ställa fråga alt. söka på nätet efter ”star tracker”.
Varför har jag skaffat den här prylen då? Jo dels är det för att natthimlen har alltid fascinerat mig och med hjälp av denna kommer jag kunna fotografera objekt som inte är synliga med ögat men som finns där ute i rymden och dels är det för att de ”vanliga” fotografierna med natthimlen samt en förgrund kommer att kunna bli så mycket bättre när jag kan sänka ISO´t (lägre brus i bilderna) och använda mig av längre slutartider. Nu är jag inte längre begränsad av ett visst antal sekunder för att ta en bild utan kan utan problem ha en slutartid på två minuter (på mitt 14mm).
Jag har hunnit med ett försök på ett djuprymdsobjekt (M31, Andromedagalaxen. 2,5-2,9 miljoner ljusår bort) men förutsättningarna var inte så bra med rätt stark vind samt kraftigt månsken plus att jag behöver mer kunskap om att ta fram information ur bilder med Photoshop. Dock ser man tydligt galaxens form samt vilken skillnad det är från originalbilden och den redigerade versionen. Ska nu först lära mig att framkalla bilderna så bra som möjligt i Photoshop och sedan längre fram i vinter försöka få en bra bild på Orionnebulusan som ligger i stjärnbilden Orion.
