Med de här mörka nätterna som börjat komma nu så har jag blivit riktigt sugen att få bege mig ut och testa mitt vidvinkelobjektiv (Samyang 14 mm, f/2,8) på riktigt. Köpte ju det främst för att det är ett objektiv som ska, rent teoretiskt iaf, hjälpa mig att få ut mer detaljer av natthimlen då det är rejält mycket snabbare än kitobjektivet (Canon 17-85 mm f/4,0/5,6) som jag hittills använt mig av plus att det är ett vidvinkel.
Det var för snart ganska precis ett år sedan jag gjorde mina första staplande försök att fånga stjärnhimlen på bild och det är det överlägset roligaste jag gör inom fotografering så här långt. Allt i från planeringen innan jag ger mig ut där jag kollar stjärnorna och Vintergatans placering på himlen med hjälp av Stellarium till fotograferingen där alla planer ska gå i lås och slutligen att sätta sig och ladda över bilderna till datorn och (förhoppningsvis) få fram en bild som blivit som planerat.
Det är väldigt mycket trial and error i det jag gör. Vet inte hur många bilder jag fått slänga av olika anledningar och allt eftersom jag utvecklas blir mina krav högre och högre. När jag tittar på bilderna som jag bland annat lagt upp här på bloggen i vintras så känner jag direkt att jag borde kunna göra bättre. Ser misstag på ett sätt jag inte gjorde tidigare och det tar jag som en positiv sak, ett bevis på att jag utvecklats som fotograf.
Så vad härnäst? Det är främst två saker som jag kommer att fokusera mig på den här ”säsongen” och det är att dels pressa min kamera till det yttersta för att se hur pass bra nattbilder jag kan få med mitt 14 mm Samyang och dels göra ett försök att fånga Orion Nebulusan. För vanliga nattbilder med 14 mm så känner jag att jag samlat på mig tillräckligt med kunskap sedan sist att jag borde kunna finjustera en del saker och förbättra kvalitén på mina bilder några snäpp. Gällande det där med nebulusan så har jag några ideér som jag läst hur man ska göra som men hur det fungerar som vete 17. Vi får väl se 🙂