Månförmörkelse Juli 2018

Fredagen den 27/7 var det dags för månförmörkelse igen och en sån chans vill jag ju inte missa även om jag var lite fundersam på hur pass vi skulle kunna se den då det fortfarande är rätt ljust på himlen under nätterna.

Halva nöjet för mig när det kommer till att fota en speciell händelse är planeringen! Att sitta framför datorn med en kopp kaffe och fundera ut vart jag ska åka, beräkna hur lång tid det tar att komma dit, i vilken riktning jag ska fota och så vidare. Just inför denna månförmörkelse hade jag planerat till och från under ett par veckors tid och då upptog nog mitt velande vart jag skulle åka åt 3/4 av tiden. Till slut återstod det två platser och det var antingen på Åsberget för att få med stadskärnan i förgrunden eller bege mig ut till Skuleskogen och fota i området kring Slåttdalen. När då Janne kom tjoandes och ville följa med så föll det enkelt på Skuleskogen eftersom om det skulle sk*ta sig med månen (moln, missberäkning av mig, you name it) skulle det i alla fall bli en skogsutflykt och sånt är alltid trevligt.

Då månen skulle gå upp i sydost och sedan sakta röra sig söderut skulle jag behöva stå nordost om Slåttdalsberget om jag ville få med det i förgrunden och jag vet sedan tidigare att det finns en liten bergstopp i det området som är något högre (tror jag) än Slåttdalsberget. Skulle jag stå där och Janne på Slåttdalsberget fanns en möjlighet att få bilden jag hade tänkt mig och den möjligheten kändes tillräckligt stor för att satsa på. Efter att ha gjort några enkla beräkningar på tidpunkter och liknande var det bara att säga åt Janne att vara färdig vid 19 och så drog vi på äventyr! 🙂

Jag hade tagit i lite väl mycket angående tiden märkte jag när vi stod uppe på Slåttdalsberget och flåsade för klockan var inte mer än 20:30. Men jag är tusen gånger hellre ute i för god tid än att komma i sista sekunden för det är då alla misstag sker. Med tanke på att jag skulle klättra upp för ett berg jag aldrig varit upp på ville jag inte vara stressad och ta onödiga risker (vilket jag vet att jag skulle göra bara för att hinna få min bild). Nu hade vi gott om tid att se oss omkring och njuta av utsikten.

Ok, nu var det ”bara” för mig att hitta en väg upp på det där berget och eftersom det inte går någon led dit upp blev det till att improvisera. Efter att vi haft en kort överläggning bestämde jag mig för att gå ner från Slåttdalsberget mot skrevan och sedan följa leden en kort bit ned mot Slåttdalen för att vika av och bege mig ut i terrängen när jag var som närmast berget. Jag ger mig tusan på att det finns en lättare väg upp dit men jag hade inte lust att traska runt och leta efter det så jag tog närmaste vägen upp.

Förutom just första delen vid foten av berget var det en rätt enkel väg upp dit och jag var i god fas med klockan. Utsikten både ut mot havet och inåt land var fantastiskt!

Nu var det dags att se om min planering av plats skulle fungera och om jag kunde hitta fri sikt (i rätt höjd) någonstans från mitt berg till Slåttdalsberget där jag lämnat Janne. Jag gick ner några meter från toppen och hittade snart två möjliga platser i olika höjder som skulle kunna fungera. Såg även att det fanns möjlighet att fota en bit längre ner ifall det blev nödvändigt. Beroende på hur pass mycket man skulle se av månen så hade jag två bilder som jag var ute efter: den ena är där Janne och stenpyramiden avbildas mot månen och man ser bara deras konturer och den andra skulle vara där man har månen en bit högre upp i bild. Nu fanns ju även risken att man inte skulle se månen alls pga den blir så ljussvag under förmörkelsen och det var något jag bara kunde avvakta och se.

Så var platsen rekad, Janne på plats och klockan hade passerat 21:43 vilket var tidpunkten när månen skulle gå upp. Det är nu det är som mest spännande, minutrarna innan man märker om planen fungerar och om man beräknat rätt eller om det blir ett misslyckande. Det enda jag kunde göra nu var att vänta. Och vänta och vänta och vänta och vänta…
I nästan en timme efter att månen hade gått upp över horisonten satt vi och väntade på var sina håll att månen skulle bli synlig men inte ett spår av den. Jag skrev på min Facebooksida att det var moln och dimma som dolde månen men det är nog fel och mer korrekt är förmodligen att det var jordens atmosfär i kombination med en ljussvag måne som orsakade att den inte syntes så länge den låg nära horisonten. I vilket fall så beslutade jag att packa ihop från min bergsknalle och återgå till Slåttdalsberget för en macka, kaffe och sällskap. Är väl en sak att vänta på något och har nån att prata med men här satt vi som två dönickar på var sitt berg 😀

Nu hade klockat passerat 23:00 och bäst som vi satt och filosoferade där uppe på toppen så började man skymta månen. Den var otroligt ljussvag och även om den skulle ha synts tidigare medan jag stod på andra berget så skulle jag inte fått bilden jag hade tänkt mig. Det är helt enkelt för ljust på himlen för att den ska synas ordentligt. Rätt snart började Jordens skugga dra sig undan och månförmörkelsen började gå mot sitt slut.

Ja det blev ju inte som jag tänkt mig och lite besviken är jag för att jag inte fick min bild. Den hade potential att bli något extra 🙂
Men samtidigt är en kväll i skogen aldrig bortkastad och jag har både lärt mig en del samt hittat ett nytt berg att fota ifrån vid ett annat tillfälle.

Förresten, nästa månförmörkelse sker 2019-01-21 och då är det även en så kallad supermåne. Kan lova att jag är redo med kameran för ett nytt försök då (bara vädret tillåter) 🙂